Bona folkhögskola är min arbetsplats. Ett ställe fullt av elever som lär sig saker. Bland annat att göra film som denna.

Den gamle

Snart dags att frotteras med uppemot 700 journalister på årets Grävseminarium. Föreläsningar, workshops, guldspadeutdelnigar och klackarna i taket på Operabaren i Stockholm. Ser fram emot det.

Och överallt, utöver en och annan ”knarr”, massor av unga människor. Förstås. För journalisten är ung i dag. Det har hon väl alltid varit, men hon känns spädare än någonsin, och det är inte bara för att det är i unga år hon kan ”satsa”. Jobba hårt och över och utan pockande familjeplikter.

Nej, det handlar också om arbetsgivarens preferenser. Den allt starkare kärleken till löshästar som snabbt kan ta nya jobb och sen tar faktumet att jobbet / arbetstoppen är förbi och då glatt vandrar vidare på nya äventyr.

Det är inte bara av medelålders egenintresse jag noterar ungdomsvurmen. Hur Correns tre ledarskribenter tills nyligen enligt bildbylinen såg ut att föreställa tre mellanstadietjejer, hur programledarnas röster i både radio och TV bara blir pipigare, hur krönikörerna funderar kring ”vuxenpoäng”, hur man skriver lagom överdrivna CV:n eller analyserar den senaste Idolens chanser. I all media och på fullaste allvar.

Just när jag känner mig som mest media-fedup efter alla exempel på erfarenhetsbrist får jag ett mail från en gammal redaktionschef. Han är så gammal att tidningen han var på inte längre finns. Den hette Metallarbetaren och var Metallfackets medlemstidning. Senare gick den upp i nuvarande Dagens Arbete.

Den gamle är bland annat skyldig till ett av Aftonbladets klassiska löp från 60-talet, som jag minns det: ”Greve sköt neger med jaktgevär på Östermalm”. Nå, jag frågade den gamle om han kom ihåg att jag i slutet av 80-talet var praktikant på Metallarbetaren och det gjorde han. ”Du skrev bra, för din ålder och erfarenhet”, recenserade han.

Så otroligt omodernt att säga så. Men det är ju på pricken. Så var det. Jag skrev bra, för min ålder och erfarenhet. Underförstått finns alltså stora chanser att du skriver allt bättre med ökad ålder och levt liv. Men, tycker någon mer än denne före detta redaktionschef så? Här kan du föresten läsa ett antal reportage av den gamle.

Konstigt – ibland är det trösterikt, ibland bara jobbigt att veta; att ja, så här bra kan jag inte bli ens på en livstid.
Den oefterhärmelige Tony Rice:

Har just införskaffat Johan Kugelbergs fantastiska bok ”The Velvet Underground – New York Art”.
Bandet beskrivs i sin kontext, som en del av pop-art, då en mycket marginell outsiderrörelse. Kugelberg har fokus på det visuella, bland annat ett flertal Warhol-affischer inför de ”multimediadiskotek” där VU var en beståndsdel. Intervjuer med både Lou Reed och Mo Tucker ingår. Omistligt.

Det är svårt att tränga genom bruset

Men det tycker jag verkligen DN:s Michael Winiarski och fotograf Paul Hansen lyckas med. Personligt, klokt, drabbande. Världsklass helt enkelt.