Stockholms segrande loser

Att låta en hel bok bestå av en dag i huvudpersonens liv är ett välbeprövat litterärt grepp.. Men jag tror aldrig det gjorts så raffinerat andefattigt som i Johan Klings debutroman ”Människor helt utan betydelse”.

Andesvagt, avklarnat och ruvande stillsamt. Som ett vårregn utan regndroppar, som ett utrycksbefriat uttryck, med ett språk mer koffeinbefriat än vitt thé – enkelt rakt och genomskinligt, kort och klart och utan bisatser, som levererat med van och uttråkad hand av en erfaren reklamman som inte längre bryr sig om ifall han blir lyssnad på eller ej.

Allt är ändå försent där i Stockholms ”vi som vill upp – eller vill vi?”  i  Sverige 1998.. För sent för Magnus – passande töntnamn – och för sent för alla andra också fast dom inte vet eller vill veta; dom som tror att det fortfarande är mening i  att jaga runt i den poserande delen av mediakonkurrensen.

Så på nåt sätt vinner han ändå stackars Magnus. Utan att losern säger det själv förstår vi att alla andra har snyggare flickvänner, bättre boenden och fastare jobb – men att det inte spelar roll. Allt är ändå för sent, också för dom avundsvärda.  En i sanning depressiv men alls icke deprimerande liten roman. Nej, vacker är den. Likt Klings film ”Darling” faktiskt en liten understatement-pärla.

Allt medan solen ger ett obarmhärtigt sken över en huvustad lika bländande som bokens underbara omslagsbild ”Från Centralpalatset” av Torsten Jovinge från 1933.
Soundtrack till läsningen: ”Fantastiskt” med Bob Hund.

En man lika pinsam som du

I landet där Motalabon antingen klipper gräset eller bokar Thailand, där en stor del av en tänkande befolkning på riktigt bryr sig om ifall opera går hem i melodifestivaler, där –  i just det landet, finns också en pinsam man vid namn Lars Norén.

Ja, han är allt som oftast i Sverige – antingen i stugan på Gotland eller i Stockholm när han inte flackar mellan sina föreställningar i Berlin, Oslo, Köpenhamn. Bäst-före-datumet är passerat för länge sen. Han vet det själv. I alla fall när han förvånat konstaterar att en kagge plötsligt putar fram straxt nedanom bröstet.

Som regissör är däremot kraften och självkänslan intakt. I alla fall allt som oftast under arbetet. Om han inte regisserar köper han dyra japanska kostymer eller sitter helt stilla i sin fåtölj – ofta ett par timmar i sträck om morgonen (för att bekämpa obligatorisk morron-ångest) innan han sen jobbar jobbar jobbar.

Skådisarna ska kläs av alla inlärda manér, pjäser ska skrivas. Helst två-tre parallellt och oftast utan att Lars själv förstår vad de handlar om. Att de sen höjs till skyarna tar författaren som en självklarhet. Det är nämligen, får vi veta, bara han själv och möjligen Harold Pinter som är nåt att ha bland pjäsförfattare av i dag.

Jag har alltså till sist läst ”En dramatikers dagbok”. 1 700 sidor skryt, självömkan och låga påhopp. Det är ju i det sistnämnda Norén visar upp sin kommersiella smartness, långt mer kallhamrat uttänkt än någonsin journalisterna han hatar orkar med.

Som de flesta vet, också om man bara bläddrat i boken, så är de bibeltunna bladen opaginerade. Den i Stockhols kulturelit som hoppas eller fruktar ett omnämnande får vackert läsa sig igenom hela boken. Och det gör hon rätt i. Riktigt varför förstår först den som som läst, säg, 500 sidor.

Denna bok går utanpå det mesta, liknar inget annat. Efter att ha tagit mig igenom dagboken uppskattar jag faktiskt mannen själv mer än hans pjäser. Visst, Lars är taskig och ogin mot andra, men han är minst lika öppen med sina egna småaktigheter, avundsjukor och tillkortakommanden.

Lars Norén håller en högre arbets- och ångestnivå än de flesta, men annars är han som du och jag – förutom att han ställer enorma krav på både sig själv och omgivningen, och han gör det sällsynt öppen med sin både goda och onda slags mänsklighet. Läsvärt, som det heter.