Bona folkhögskola är min arbetsplats. Ett ställe fullt av elever som lär sig saker. Bland annat att göra film som denna.

Den gamle

Snart dags att frotteras med uppemot 700 journalister på årets Grävseminarium. Föreläsningar, workshops, guldspadeutdelnigar och klackarna i taket på Operabaren i Stockholm. Ser fram emot det.

Och överallt, utöver en och annan ”knarr”, massor av unga människor. Förstås. För journalisten är ung i dag. Det har hon väl alltid varit, men hon känns spädare än någonsin, och det är inte bara för att det är i unga år hon kan ”satsa”. Jobba hårt och över och utan pockande familjeplikter.

Nej, det handlar också om arbetsgivarens preferenser. Den allt starkare kärleken till löshästar som snabbt kan ta nya jobb och sen tar faktumet att jobbet / arbetstoppen är förbi och då glatt vandrar vidare på nya äventyr.

Det är inte bara av medelålders egenintresse jag noterar ungdomsvurmen. Hur Correns tre ledarskribenter tills nyligen enligt bildbylinen såg ut att föreställa tre mellanstadietjejer, hur programledarnas röster i både radio och TV bara blir pipigare, hur krönikörerna funderar kring ”vuxenpoäng”, hur man skriver lagom överdrivna CV:n eller analyserar den senaste Idolens chanser. I all media och på fullaste allvar.

Just när jag känner mig som mest media-fedup efter alla exempel på erfarenhetsbrist får jag ett mail från en gammal redaktionschef. Han är så gammal att tidningen han var på inte längre finns. Den hette Metallarbetaren och var Metallfackets medlemstidning. Senare gick den upp i nuvarande Dagens Arbete.

Den gamle är bland annat skyldig till ett av Aftonbladets klassiska löp från 60-talet, som jag minns det: ”Greve sköt neger med jaktgevär på Östermalm”. Nå, jag frågade den gamle om han kom ihåg att jag i slutet av 80-talet var praktikant på Metallarbetaren och det gjorde han. ”Du skrev bra, för din ålder och erfarenhet”, recenserade han.

Så otroligt omodernt att säga så. Men det är ju på pricken. Så var det. Jag skrev bra, för min ålder och erfarenhet. Underförstått finns alltså stora chanser att du skriver allt bättre med ökad ålder och levt liv. Men, tycker någon mer än denne före detta redaktionschef så? Här kan du föresten läsa ett antal reportage av den gamle.

Det är svårt att tränga genom bruset

Men det tycker jag verkligen DN:s Michael Winiarski och fotograf Paul Hansen lyckas med. Personligt, klokt, drabbande. Världsklass helt enkelt.

Och allt går runt och runt

Nya tar sats, springer ut på trampolinen. En snörrät formation – se mitt till fulländning genomförda hopp! Nej, jag har inte stått på näsan i livet, inte gjort några misstag och jag tänker inte göra såna heller. Jag är ingen übermensch, bara svensk. Svensk och ung, men redan grå.

Anna Odell ska veta hut

Efter åtalet mot konstfackstudenten Anna Odell slås jag av alla märkliga kommentarer. Tänk alla dessa rediga svenskar som direkt vet så exakt – vad som är konst och inte, vad som är kriminellt, vad som är lämpligt, vad man får. Ta sig för.

Märkligt många säger harmset (avundsjukt?) att ”det var minsann ett smart karriär-drag, hon har satt sitt namn på kartan”. Kanske de skulle se Odells utställning, eller åtminstone lyssna på vad hon själv har att säga.

Den som varit eller haft någon i sin närhet som varit riktigt illa däran i psykisk sjukdom reagerar inte så. Då vet man vilken röstsvaghet, i ordets faktiska betydelse, som det handlar om för alla berörda. Man vet också en del om tabun och om total brist på insyn med medföljande prenumeration på både mentala och fysika övergrepp.

Att konstnären bearbetar det som är hon själv, hennes erfarenheter och hennes samhälle är ganska självklart. Jag säger inte att Anna Odells konst är stor eller ens ”bra”. Men den har mer än existensberättigande. Mycket mer.